Mitt mest personliga inlägg, hittils.
Nu är det så här,.. ni som bloggar såg säkert inlägget om självskadebeteénde här om dagen. Om inte, så har ni länken till inlägget längst ner i detta inlägg.
Som många vet har jag som många andra en destruktiv sida, det är en sida av mig som många har sett. Det är en sida av mig själv som jag under en lång lång process lärt mig att hantera. Jag tycker att detta är viktigt att ta upp, mycket viktigt då det är hur många som helst som lever i samma sak som jag en gång levt i. Så när Jonesythekatt bad om berättelser där man med helt egna ord får berätta om vad man varit med om, vad man känt och gjort.. så tvekade jag inte en sekund. Jag skrev om hela mitt destruktiva liv, en självdestruktiv memoar i novellform. Det kändes så bra, och så rätt att göra detta! Jag har även valt att inte vara anonym, inlägget kommer att publiceras på hennes blogg, och vara länkat till min. Jag tror att det är viktigt att självdestruktivitet får ansikten. Ansikten på vanliga människor, människor som är vilka som helst. Att skada sig själv är tyvärr fortfarande stämplat som ett desperat försök till uppmärksamhet. Ett försök till att få någon.. vem som helst, men NÅGON att se en. Visst kan det vara så, i många fall. Men de fallen ska man inte ignorera, tar personen till så pass drastiska saker för att få uppmärksamhet så tror jag att det ligger stora problem bakom.
Jag faller fortfarande ner i svackor, det gör ju så klart alla. Man kan inte ligga på topp hela tiden. Mina svackor gör att jag tappar gnistan, helt. Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte. Att gå upp ur sängen är ett helt projekt! Men ett projekt som jag bara måste ta mig igenom, det fungerar bara inte att ligga kvar. Jag har kommit så långt med mig själv att det inte ens märks utåt när jag har mina svackor, tror jag i alla fall. Men jag gråter inombords, en hjärtskärande gråt. Jag skriker inombords, ett skrik som skulle spräcka glas. Men bara inombords. Jag vet inte hur nyttigt det är egentligen. Tårar är väl till för att gråtas på utsidan och inte på insidan, jag tror de smärtar mer om man har dem på insidan. Men jag försöker visa mig stark! Jag är rädd för att vara svag, eller för att visa mig svag. Jag vill vara en stark mamma! Stark och glad!
En rädsla för att vara en dålig mamma finns också där, hela tiden. Jag är rädd för att göra fel, för att andra ska tycka att jag gör fel. För att vara fel, för att tänka fel.. fel fel fel.
Jag kan inte skrika, sparkas, slå sönder saker och skada mig längre. Inte ens de gånger det inte finns något annat jag hellre skulle göra, inte ens de gångerna kan jag. Ibland önskar jag att jag kunde, men jag är glad för att jag inte kan!
En vän till mig sa en gång en smart grej; att jag levt ett liv där jag varit så djupt djupt där nere, att det är ett liv jag lärt mig att leva och att jag inte tillåter mig själv att vara lycklig trots att det är just lycklig jag borde vara. Det finns inget annat än sanning bakom de orden.
Så, nu vet ni. Jag kan fortfarande sakna att skada mig, det var som en trygghet. Ett sätt att få ur mig saker jag inte fick ur mig på andra sätt. Men det fungerar inte så längre, jag försöker hela tiden hitta andra sätt att uttrycka mig på, att få utlopp för de känslor jag känner. Jag tror aldrig att jag kommer bli av med den biten av mig själv som är destruktiv. Det är ju en bit av mig! Men jag hoppas att den kommer att krympa och krympa tills den tillslut bara är som ett litet torrt russin som skramlar runt i mitt huvud. Jag hoppas!
Jag har skadat och sårat personer i min omgivning, personer som jag älskar och bryr mig om, och jag är hemskt ledsen för det. Jag älskar er!
http://jonesythekatt.blogg.se/2010/august/sjalvskadebeteende.html
Som många vet har jag som många andra en destruktiv sida, det är en sida av mig som många har sett. Det är en sida av mig själv som jag under en lång lång process lärt mig att hantera. Jag tycker att detta är viktigt att ta upp, mycket viktigt då det är hur många som helst som lever i samma sak som jag en gång levt i. Så när Jonesythekatt bad om berättelser där man med helt egna ord får berätta om vad man varit med om, vad man känt och gjort.. så tvekade jag inte en sekund. Jag skrev om hela mitt destruktiva liv, en självdestruktiv memoar i novellform. Det kändes så bra, och så rätt att göra detta! Jag har även valt att inte vara anonym, inlägget kommer att publiceras på hennes blogg, och vara länkat till min. Jag tror att det är viktigt att självdestruktivitet får ansikten. Ansikten på vanliga människor, människor som är vilka som helst. Att skada sig själv är tyvärr fortfarande stämplat som ett desperat försök till uppmärksamhet. Ett försök till att få någon.. vem som helst, men NÅGON att se en. Visst kan det vara så, i många fall. Men de fallen ska man inte ignorera, tar personen till så pass drastiska saker för att få uppmärksamhet så tror jag att det ligger stora problem bakom.
Jag faller fortfarande ner i svackor, det gör ju så klart alla. Man kan inte ligga på topp hela tiden. Mina svackor gör att jag tappar gnistan, helt. Jag orkar inte, jag vill inte, jag kan inte. Att gå upp ur sängen är ett helt projekt! Men ett projekt som jag bara måste ta mig igenom, det fungerar bara inte att ligga kvar. Jag har kommit så långt med mig själv att det inte ens märks utåt när jag har mina svackor, tror jag i alla fall. Men jag gråter inombords, en hjärtskärande gråt. Jag skriker inombords, ett skrik som skulle spräcka glas. Men bara inombords. Jag vet inte hur nyttigt det är egentligen. Tårar är väl till för att gråtas på utsidan och inte på insidan, jag tror de smärtar mer om man har dem på insidan. Men jag försöker visa mig stark! Jag är rädd för att vara svag, eller för att visa mig svag. Jag vill vara en stark mamma! Stark och glad!
En rädsla för att vara en dålig mamma finns också där, hela tiden. Jag är rädd för att göra fel, för att andra ska tycka att jag gör fel. För att vara fel, för att tänka fel.. fel fel fel.
Jag kan inte skrika, sparkas, slå sönder saker och skada mig längre. Inte ens de gånger det inte finns något annat jag hellre skulle göra, inte ens de gångerna kan jag. Ibland önskar jag att jag kunde, men jag är glad för att jag inte kan!
En vän till mig sa en gång en smart grej; att jag levt ett liv där jag varit så djupt djupt där nere, att det är ett liv jag lärt mig att leva och att jag inte tillåter mig själv att vara lycklig trots att det är just lycklig jag borde vara. Det finns inget annat än sanning bakom de orden.
Så, nu vet ni. Jag kan fortfarande sakna att skada mig, det var som en trygghet. Ett sätt att få ur mig saker jag inte fick ur mig på andra sätt. Men det fungerar inte så längre, jag försöker hela tiden hitta andra sätt att uttrycka mig på, att få utlopp för de känslor jag känner. Jag tror aldrig att jag kommer bli av med den biten av mig själv som är destruktiv. Det är ju en bit av mig! Men jag hoppas att den kommer att krympa och krympa tills den tillslut bara är som ett litet torrt russin som skramlar runt i mitt huvud. Jag hoppas!
Jag har skadat och sårat personer i min omgivning, personer som jag älskar och bryr mig om, och jag är hemskt ledsen för det. Jag älskar er!
http://jonesythekatt.blogg.se/2010/august/sjalvskadebeteende.html
Kommentarer
Trackback
